Hej där,
gissar att du längtar massor efter att känna hopp? Tillförsikt inför möjligheten att bryta den negativa spiral som ni fastnat i ?
Min erfarenhet är att när man fastnat i tjat och gnäll och nej så är det sällan meningsfullt att börja med att titta på själva gränssättningen. Det måste helt enkelt finnas vissa relationella förutsättningar i botten för att få till gränserna. Därför tipsar jag alltid familjer som hamnat där ni är om att backa och börja med att försöka skapa värme och glädje i relationen. Gör saker tillsammans, ha kul ihop, frigör tid för mys och lek, närvaro och samvaro. Jag har skrivit lite om det här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/ Det är bara när relationen är präglad av gemenskap som det är rimligt att tro att barnet skall vilja lyssna på vad den vuxne ber om.
När allt känns så där jobbigt och man upplever att nästan all kommunikation handlar om nej och inte osv kan det också vara klokt att försöka bryta det mönstret helt. För ju mer man fokuserar på något desto mer brukar man få av samma… Därför vill jag råda dig att under en period verkligen välja vad som är viktigt att säga till om och strunta i allt det andra. Försök också att istället för att sträva efter med att komma på barnet med att göra fel komma på henne med att göra bra. Försök helt enkelt att uppmuntra henne varje gång hon gör något som du uppskattar (för det händer ju att hon gör det också, eller hur?) Här har jag skrivit lite om hur vi kan uttrycka uppskattning till barnen http://petrakrantzlindgren.se/2011/02/07/gor-det-inte-sa-attans-svart-for-barnen/
//Petra
